Wow kolla istapparna
Bimbo Vilar, så söt så eller hur?
Skål min älskade Dotter
Tung ryggsäck
jättestor ryggsäck med gamla plågor.
Vi fyller den med harm, bitterhet, ilsak, och rättmätig vrede.
Dessutom stoppar vi ner lite självömkan, avund, svarssjuka och
alla de orättvisor vi
någonsin utsatts för. Vi packar väskan med allt detta
med minnen av hur andra svikit oss och hur vi svikit dem.
Med hågkomster av det vi gått misste om och det vi aldrig kan
hoppas uppnå.
Sedan stänger vi väskan och släpar den med oss vart vi än går.
För att förstå vad det betyder att fortfarande släpa med sig gamla problem, behöver du
bara studera någon som
släpar riktigt mycket bagage genom en järnvägsstation.
Stanna upp ett ögonblick och föreställ dig den scenen.
Tänk dig en man/kvinna med en överfylld
resväska i var hand och en fullproppad axelväska som
får honom/henne att luta åt ena sidan.
Hon/han svettas och kämpar, muttrar över de resande som rör sig alltför långsamt
och han/hon avundas de som passerar dom snabbt utan
att vara hindrade av alltför mycket bagage.
Man sätter sig ner och tänker.
"varför packar jag alltid så mycket grejor"?
"Jag behöver dem ju egentligen inte".
Jag är precis som den irriterade, utmattade resenären.
Jag är nedtyngd av överflödigt känslomässigt bagage som
berövar all energi och hindrar mina framsteg.
Iband får det mig att att till och med
inställa färden - ge upp drömmar och förhoppningsvis få mig att nöja mig med mycket mindre
än jag ursprungligen hade planerat.
Inte nog med att det hindrar en från från att uträtta allt det jag skulle kunna
det belastar mig dessutom med nya och ofta ännu värre problem som tex
1.psykiska sjukdomar
2.relationsproblem
3.negativ livsinställning
4.oförmåga att vara en bra förälder
5.utbrändhet
6.depression
Det är sådana oöverstigande hinder som man stöter på när
de val jag väljt påverkas av oläkta sår
och ouppklaradehändelser.
Det är som man hamnat i en återvändsgränd trots
att jag gjort så gott jag kunnat för
att klara av smärtan och leva mitt liv.
Min leksugna Vovve
Min Vovve
Så här sover Pivo, hihihihhih
Julfrukost
Julskinka
ischocklad
cornflakeskakor
nu är chockladbollarna klara
Butiken jag jobbar i....
Bimbo ute i all snö.....
Min Älskling
Kärleks Virus......
Min älskling på sitt jobb
Min Julia
Orkeslös.....
Ni vet, när man inte orkar se solljuset där ute för allt det gör är att kasta en ännu större skugga bakom en själv. Jag har ingen motivation, jag behöver den. NU, nu behöver jag initiativtagande och käckhet och motivation. Så vad händer? Motsatsen. Meningslösheten. Det är en klaustrofobisk känsla och allt jag vill göra är skrika ”lämna mig i fred, jag är inte redo för livet än!”.
Det kan ju vara så att alla känner så, det kan ju vara så att de flesta förtränger det på mer konstruktiva sätt än vad jag gör. Mycket möjligt. Men hur gör de då för att gå runt och le, på väg till viktiga ställen dit de faktiskt tar sig och presterar åtminstone medelmåttigt. Jag är avundsjuk. Sjuk i allmänhet också. Fysiskt och psykiskt, nazisterna hade dödat mig direkt på grund av oduglighet. Jag kan inte ens skriva mer, mitt täcke skaver mot underarmarna och jag orkar inte flytta mig.
