Tung ryggsäck
Det är faktiskt så att många av oss börjar varje dag med att fylla en
jättestor ryggsäck med gamla plågor.
Vi fyller den med harm, bitterhet, ilsak, och rättmätig vrede.
Dessutom stoppar vi ner lite självömkan, avund, svarssjuka och
alla de orättvisor vi
någonsin utsatts för. Vi packar väskan med allt detta
med minnen av hur andra svikit oss och hur vi svikit dem.
Med hågkomster av det vi gått misste om och det vi aldrig kan
hoppas uppnå.
Sedan stänger vi väskan och släpar den med oss vart vi än går.
För att förstå vad det betyder att fortfarande släpa med sig gamla problem, behöver du
bara studera någon som
släpar riktigt mycket bagage genom en järnvägsstation.
Stanna upp ett ögonblick och föreställ dig den scenen.
Tänk dig en man/kvinna med en överfylld
resväska i var hand och en fullproppad axelväska som
får honom/henne att luta åt ena sidan.
Hon/han svettas och kämpar, muttrar över de resande som rör sig alltför långsamt
och han/hon avundas de som passerar dom snabbt utan
att vara hindrade av alltför mycket bagage.
Man sätter sig ner och tänker.
"varför packar jag alltid så mycket grejor"?
"Jag behöver dem ju egentligen inte".
Jag är precis som den irriterade, utmattade resenären.
Jag är nedtyngd av överflödigt känslomässigt bagage som
berövar all energi och hindrar mina framsteg.
Iband får det mig att att till och med
inställa färden - ge upp drömmar och förhoppningsvis få mig att nöja mig med mycket mindre
än jag ursprungligen hade planerat.
Inte nog med att det hindrar en från från att uträtta allt det jag skulle kunna
det belastar mig dessutom med nya och ofta ännu värre problem som tex
1.psykiska sjukdomar
2.relationsproblem
3.negativ livsinställning
4.oförmåga att vara en bra förälder
5.utbrändhet
6.depression
Det är sådana oöverstigande hinder som man stöter på när
de val jag väljt påverkas av oläkta sår
och ouppklaradehändelser.
Det är som man hamnat i en återvändsgränd trots
att jag gjort så gott jag kunnat för
att klara av smärtan och leva mitt liv.
jättestor ryggsäck med gamla plågor.
Vi fyller den med harm, bitterhet, ilsak, och rättmätig vrede.
Dessutom stoppar vi ner lite självömkan, avund, svarssjuka och
alla de orättvisor vi
någonsin utsatts för. Vi packar väskan med allt detta
med minnen av hur andra svikit oss och hur vi svikit dem.
Med hågkomster av det vi gått misste om och det vi aldrig kan
hoppas uppnå.
Sedan stänger vi väskan och släpar den med oss vart vi än går.
För att förstå vad det betyder att fortfarande släpa med sig gamla problem, behöver du
bara studera någon som
släpar riktigt mycket bagage genom en järnvägsstation.
Stanna upp ett ögonblick och föreställ dig den scenen.
Tänk dig en man/kvinna med en överfylld
resväska i var hand och en fullproppad axelväska som
får honom/henne att luta åt ena sidan.
Hon/han svettas och kämpar, muttrar över de resande som rör sig alltför långsamt
och han/hon avundas de som passerar dom snabbt utan
att vara hindrade av alltför mycket bagage.
Man sätter sig ner och tänker.
"varför packar jag alltid så mycket grejor"?
"Jag behöver dem ju egentligen inte".
Jag är precis som den irriterade, utmattade resenären.
Jag är nedtyngd av överflödigt känslomässigt bagage som
berövar all energi och hindrar mina framsteg.
Iband får det mig att att till och med
inställa färden - ge upp drömmar och förhoppningsvis få mig att nöja mig med mycket mindre
än jag ursprungligen hade planerat.
Inte nog med att det hindrar en från från att uträtta allt det jag skulle kunna
det belastar mig dessutom med nya och ofta ännu värre problem som tex
1.psykiska sjukdomar
2.relationsproblem
3.negativ livsinställning
4.oförmåga att vara en bra förälder
5.utbrändhet
6.depression
Det är sådana oöverstigande hinder som man stöter på när
de val jag väljt påverkas av oläkta sår
och ouppklaradehändelser.
Det är som man hamnat i en återvändsgränd trots
att jag gjort så gott jag kunnat för
att klara av smärtan och leva mitt liv.
Kommentarer
Trackback
