Livsdröm.......
Som barn influrerade vi stakt av de budskap som föräldrar, syskon, lärare och kamrater
kommunicerade till oss.
Vi trodde på dom.
Deras direkta och indirekta åsikter om oss
och världen gick djupt in i vårt psyke.
När våra gränser, vårt psyke eller vår
kropp utsattes för övergrepp eller
brist på respekt hade vi kanske""
upplevelsen; De
förstår mig inte, respekterar mig inte, de anklagar mig
för att vara/göra fel.
de tycker illa om mig, de straffar mig om jag blir arg,
de håller inte vad de lovar....
Budskapet vi tog till oss blev; Jag duger inte som jag är.
Jag ska inte anförtro mig åt någon för de förstår inte.
Jag är tyst för de respekterar ändå inte vad jag säger.
Jag har ingen chans.
Jag ska alltid vara duktig klara mig själv, osv.
Resultatet blir; Vi parerar våra handlingar så,
att vi
inte ska utsättas för den gamla smärtan och rädslan att bli förnekade.
inte respekterade,
eller övergivna.
Vi kämpar för att bli accepterade.
Hålla masken, och att få rätt.
Vi spelar upp de roller vi
tror att folk vill se hos oss.
Vi blev det vi trodde oss tvungna att
vara för att bli accepterade
ochh för att döva smärtan och orka
överleva.
Av gammal vana är vi nu ända sedan
barndomen
instängda i våran egna reaktioner.
Vi tolkar allt vi möter utifrån de beslut
vi tog om oss
själva och andra som små.
Vi ser inte att vi då
lever instängda i egna
falska trossystem och livsmönster, som
hindrar oss att se kärleken som
finns i världen att
leva och dela.
Sanningen gör ont men den kommer man längs på.
Jag har nu helrenovering i mitt liv, skiten skall ut hur ont det än gör.
Tror det blir bra i längden, känns så nu iallafall. Tack Roger för att du står kvar vid min sida, fast jag gråter och gråter, något jag måste ta mig igenom, det blir bra i slutändan det är jag säker på.
kommunicerade till oss.
Vi trodde på dom.
Deras direkta och indirekta åsikter om oss
och världen gick djupt in i vårt psyke.
När våra gränser, vårt psyke eller vår
kropp utsattes för övergrepp eller
brist på respekt hade vi kanske""
upplevelsen; De
förstår mig inte, respekterar mig inte, de anklagar mig
för att vara/göra fel.
de tycker illa om mig, de straffar mig om jag blir arg,
de håller inte vad de lovar....
Budskapet vi tog till oss blev; Jag duger inte som jag är.
Jag ska inte anförtro mig åt någon för de förstår inte.
Jag är tyst för de respekterar ändå inte vad jag säger.
Jag har ingen chans.
Jag ska alltid vara duktig klara mig själv, osv.
Resultatet blir; Vi parerar våra handlingar så,
att vi
inte ska utsättas för den gamla smärtan och rädslan att bli förnekade.
inte respekterade,
eller övergivna.
Vi kämpar för att bli accepterade.
Hålla masken, och att få rätt.
Vi spelar upp de roller vi
tror att folk vill se hos oss.
Vi blev det vi trodde oss tvungna att
vara för att bli accepterade
ochh för att döva smärtan och orka
överleva.
Av gammal vana är vi nu ända sedan
barndomen
instängda i våran egna reaktioner.
Vi tolkar allt vi möter utifrån de beslut
vi tog om oss
själva och andra som små.
Vi ser inte att vi då
lever instängda i egna
falska trossystem och livsmönster, som
hindrar oss att se kärleken som
finns i världen att
leva och dela.
Sanningen gör ont men den kommer man längs på.
Jag har nu helrenovering i mitt liv, skiten skall ut hur ont det än gör.
Tror det blir bra i längden, känns så nu iallafall. Tack Roger för att du står kvar vid min sida, fast jag gråter och gråter, något jag måste ta mig igenom, det blir bra i slutändan det är jag säker på.
Kommentarer
Trackback
