annafiablogg

I ljus och mörker
lever jag det ni kallar liv
Bortom mina broar finns
allt jag kan önska

Natten skrämmer
men dagen värmer
Tron finns i ljuset
när mörkret kommer
Finns jag där ingen annan är

I ett liv fyllt av ljus och mörker
Där försöker jag leva
det ni alla kallar liv
För där finner jag mitt hopp

Vägen har varit lång
trodde aldrig att jag skulle nå
Dit ni alla har nått

Natten skrämmer
men jag orkar
Leva
det ni alla kallar liv

Bara du fattar min hand
så orkar jag
Vågar jag
följa med i livet bortom allt

Jag har fattat handen
bara du lovar stanna kvar hos mig
Så kommer jag leva hela livet
som ni alla gör

När magen putar ut och valkarna guppar,

när vänner beter sig som idiotiska muppar,

när maten är äcklig och sängen för liten,

när kroppen har värk och huvudvärken sliten

, ja, då kan man känna för att vilja dö en stund.

Eftersom man är så trött på att inte få en blund.Sååå trött på att ha värk hela tiden!!!!!!!!!!!

De kloka är inte nödvändigtvis välutbildade.
De välutbildade är inte nödvändigtvis kloka.

Den Visa samlar inte på saker,
Ju mer hon gör för andra
Desto mer upptäcker hon att hon har.
Ju mer hon ger till andra
Detso mer upptäcker hon att hon får.

Jag har hittat den jag vill dela mitt liv med
Jag har hittat den jag saknar vareviga sekund
Jag har hittat den jag
vågar släppa in i mitt hjärta
Jag har hittat den jag aldrig trodde fanns
Jag har hittat den som
muntrar upp mig, genom att bara finnas
Jag har hittat den jag älskar
Jag har hittat dig...

Ser på dig..
Ser dig på avstånd där du
sitter i lampans sken,
ditt ansikte är beskymrat..
dina tankar långt borta..

Vad tänker du på?
fantiserar du?
eller tänker du på oss?

Ser på dig, tittar länge..
blir varm om hjärtat..
Du ser på mig..och du ler..
kanske delade vi tanken
om att vi hör ihop..
***

Dagarna när smärtan är nästan obefintlig, när den bara ligger och maler på 2, 3 på skalan, då lever jag. Då kan jag fungera nästan normalt. Sluddrar bara lite, släpar benen en aning mindre och kan skriva längre inlägg i ett svep. Mest av allt undrar jag varför det gör så ont, hela tiden, varje dag, månad efter månad. Ska det vara så här resten av livet? Varför? Vem bestämde det liksom? Den som tog det beslutet borde få sparken… *fnissar till*

De senaste två nätterna har jag vaknat av frenetiska ryckningar i benen och smärta. Ryckningarna är nästan värre än smärtan. Man kan somna om även om det gör ont eftersom man tillslut blir så utmattad att man liksom inte har nåt val än att sova. Ryckningarna däremot. De väcker mig, tvingar mig att vara vaken, attackerar utan förvarning och gör benen och fötterna till ömmande, öppna sår.

Försöker sätta diagnos på mig själv men symptomen delas av så många olika ”sjukligheter”  att jag bara blir mer förvirrad…

Egentligen ville jag skriva nåt roligt, nåt intressant, men värkhelvetet tar över här också.Värken i huvudet gör mej galen och nästan på dåligt humör!

Du utstrålar en slags charm som gör mig svag.

Jag vet inte riktigt vad du gör med mig, men du ser mitt sanna jag.

Jag pratar som en galning med dig eftersom du gör mig nervös.

Du får mig att skratta blygt, som en liten tös.

Din humor, din sång, din berättartalang,

din spontana sida, din värme så sann.

Du skakar om mig utan att röra mig.

Du engagerar mig utan att ens öppna munnen.

Du får mig att känna mig uppskattad ,

även om ingen komplimang utgivits.

Du får mig att vilja bli bättre, du får mig att tycka om mig själv igen,